Ingen dans på rosor
Sen Lucas föddes för snart 1½ år sen har han nämligen hunnit vara med om mycket, och dessutom jag.
Därför har jag just rubriken "Livet som mamma, i medgång och motgång" på min blogg, vi har varit med om mycket motgångar men såklart även medgångar.
Och även om allt inte är bra fortfarande, o kommer nog aldrig bli helt bra, så tänker vi positivt.
Lucas är en pigg, glad o helt underbar unge. Ingen kan ana vad han varit med om.
Satt nyss o läste igenom några av inläggen, går inte att hålla tårarna tillbaka när jag tänker på den tiden.
Ovetandet, operationerna, väntan..
På tal om operationer så ska mamma o pappa kolla upp om jag kan få någon ersättning för ärren efter min galloperation. Idag är det ett år sedan, o ärren ser fortfarande inget vidare ut. Får jag ut någon ersättning, o jag hittar någon klinik som kan fixa till dom, kommer jag absolut göra det.
Har mått så dåligt pga dom, men nu under sommaren har jag försökt att inte bry mig utan ändå visat mig i bikini, även om man får blickar osv. Om ni ändå visste vad vi gått igenom..
Sjukhusbesök igen
För er som kanske inte tittat in innan, finns lite att läsa i kategorin Jobbiga Händelser.
Denna gången handlar det om en cysta dom hittat i bröstkorgen som ska kollas upp för att få reda på om den behöver opereras.
Strax innan 6 igår morse kom vi iväg.
Kände oss lite småstressade eftersom vi skulle vara där vid 8.15 o de tar nästan 2½ timme ner, men vi hann. Även om vi stod i kö en stund eftersom dom asfalterade.
Iofs så körde Emanuel lite fortare än tillåtet ibland, men vi skulle ju faktiskt till sjukhuset..
Nästan direkt där vi kommit upp till Dagvården, avd.66 så skulle Lucas iväg på röntgen av matstrupen med kontrast,
Inte populärt alls eftersom vi var tvungna att hålla i honom så han skulle ligga lite still. Men det var inga större problem att få honom att dricka kontrasten. Strax innan 9 var det klart så då försökte vi få i honom lite välling eftersom han skulle vara fastande från klockan 9. Men det var inte mycket han åt då.
Gick upp till avdelningen igen, o då var det dags att emla händer o fötter. (Emla är en bedövningssalva för er som inte vet.) Fick ett rum där vi kunde hänga av oss lite grejer o så. Gick därefter över till avd.65 o åt lite frukost som vi tagit med oss. 65:an har vi legat på två gånger innan, så vissa där kände igen oss.
Gav Lucas dricka med jämna mellanrum, för dricka fick han göra fram till 13.
Efter frukosten gick vi tillbaka till rummet en stund innan det var dags att sätta nål på Lucas, vid 11.
Idag gick det faktiskt på första försöket, väldigt ovanligt. Lucas var så duktig iallafall, gnällde litegrann men han satt still i mitt knä hela tiden.
Därefter höll vi till på rummet i några timmar. Lucas sov mellan 11.30-13.20 ungefär. Jag slumrade nog till lite också tror jag. Emanuel satt o läste lite tidningar som låg på rummet.
När han vaknat fick vi försöka roa honom bäst vi kunde. Skulle inte på CT-röntgen förrän vid 15.
Vi väntade o väntade o inte förrän vid 15.40 kommer en sköterska in från en annan avdelning o sagt att dom gjort en liten miss. Så då fick vi byta om på Lucas lite fort, o försöka få i honom lite lugnande innan vi skulle upp till röntgen.
Lagom till vi kommit upp var han ganska groggy. Emanuel o jag stannade kvar tills han somnat. Numera klarar jag att hålla tårarna tillbaka, men visst är det lite läskigt när han ligger o tittar på en o så helt plötsligt så försvinner han in i en annan värld..
Under tiden han var på CT:n gick vi till Pressbyrån o köpte varsin korv o satte oss i solen en stund.
Efter ca en timme ringer dom från uppvaket så då gick vi dit.
Tror Lucas sov 15-20 min sen var han hur pigg som helst. Nu var klockan 17 så dagvården hade stängt för dagen o vi blev istället hämtade av en sköterska på avd.65 där vi fick ett rum för den sista timmen.
Gjorde välling det första vi gjorde när vi kom ner, men jag gjorde bara 160 ml då eftersom han inte brukar ha sån matlust efter narkosen. Men jodå, han åt upp det utan problem o ville ha ännu mer. Så jag gjorde lika mycket till o han åt det också. Väldigt hungrig med andra ord, o de kan man ju förstå. (Vanligtvis äter han 220 ml.)
Vi fick stanna ytterliggare ett tag tills han kissat också, först vid 18.30 kom vi därifrån.
Ganska trötta alla tre. Jag satt bak hos Lucas o fick underhålla honom för han var lite smågnällig hela vägen, sova skulle han ju inte göra iallafall.
Var hemma strax innan 21, gjorde då gröt till Lucas sen fick han lägga sig för natten.
Jag fixade våfflor till Emanuel o mig, som vi åt framför Spårlöst. Tittade därefter på Ballar av Stål, sen gick vi o la oss o somnade ganska fort båda två.
Första gången Lucas blev dålig
Upptäckte att jag faktiskt inte lagt in info om vad som hände första gången Lucas blev dålig, i början på Maj, han var alltså inte ens 2 månader. Så här kommer det för er som orkar läsa :
Det började i fredags natt vid 3 med att Lucas var lite smågnällig så jag gick upp o skulle ge honom mat men han ville inte ha, provade allt men han bara gnällde..han skrek inte utan bara smågnäll hela tiden. Så höll han på, han åt 2 gånger under hela dagen o dom gångerna spydde han upp allting igen. Fick be Elin komma o hjälpa mig för jag visste inte vad jag skulle göra. Vi åkte ändå in till stan som planerat för jag tänkte att han kanske blir lugn om han får ligga i vagnen, men han sov bara korta stunder. Vägrade äta o blöjan va torr. På kvällen tyckte vi att han började se lite blek ut, så till slut ringde Elin sjukvårdsupplysningen åt mig, som sa att det var akut. Så det bar in till akuten direkt. Då var klockan åtta. Vi fick hjälp snabbt där inne, hade svårt att hålla tårarna tillbaka för jag visste inte vad det var för fel. Strax efter att vi kom dit spydde han upp galla. Han skickades på röntgen men dom kom inte fram till någonting alls. Framåt natten beslutade dom att han skulle skickas ner till Lund, så han fick ambulanstransport ner, o jag ringde efter mamma så hon körde ner Emanuel o mig. Då var klockan 2. Körde hem o packade lite kläder sen bar det av. Runt halv 5 kom vi ner dit o då var han på röntgen igen. Fick ett rum som vi kunde vila lite i under tiden, men det var inte lätt att slappna av. När han sedan va tillbaka o vi fick gå in till honom kom tårarna. Var så jobbigt att se honom med nålen i huvudet som han fick dropp genom, o sonden..
De visste inte vad det var för fel på honom, han blev skickad på röntgen ett tiotal gånger under lördagen o söndagen. Även ett ultraljud som gjordes på lördagen där dom upptäckte cystan som läkaren i Karlskrona påstod var borta. Dom tror iallafall att det är cystan, kan även va en utväxt på tarmen. Men denna skulle inte ha något med hans problem att göra. Till slut blev misstankarna en sjukdom som gör att tarmen inte arbetar som den ska, det tar stopp till slut. Så igår sövde de ner honom och gick in och tog en bit av slemhinnan som de skickade iväg på analys, får svar om några veckor. Svaret kommer antingen bli att tarmen är sjuk, att han är helt frisk eller att ett nytt prov behöver tas. Skulle det vara så att tarmen är sjuk kommer de ta reda på vilken del, och isåfall plocka bort den biten o sätta ihop tarmen igen.
På söndagen var han lite piggare så de beslutade att han skulle få börja amma igen, då kände jag mig lite lättad igen. Men var ändå rädd att han skulle spy upp det igen, men det gick bra. Han fick hjälp att bajsa med hjälp av lavemang och en tarmsond som man för upp i ändan. Detta ska vi göra en gång om dan här hemma för att han verkligen ska få ut allt. Mamma åkte hem på söndagen o tog då Emanuel med sig så han kunde hämta vår bil istället. Så under tiden satt jag med Lucas i famnen, i hela 6 timmar, kunde inte sluta titta på honom. Tanken slog ju en att det kunde vara sista gången man fick hålla honom, även om jag visste att det inte var så allvarligt.
Idag fick vi äntligen åka hem för de tyckte att han mådde så pass bra o åt jätteduktigt, så nu väntar vi bara på att veckorna ska gå så vi får provsvaren.
Vill verkligen att det ska visa sig att det bara var något tillfälligt, att vår lilla prins är helt frisk. Men jag antar att det lutar att att tarmen är sjuk :( Får försöka tänka positivt, men det är ju inte alltid så lätt.
Blev lite mycket att läsa nu, så jag vet inte om ni orkar ta er igenom hela texten, men såhär har min helg varit. Full med tårar och oro.
Tack Elin, Emanuel o mamma för allt stöd! Hade aldrig klarat det utan er! <3
(Kopierat texten från min blogg på Lunarstorm)
Back home
Var framme vid nio och gick då till avd. 62 för att bli inskrivna. Sen hände det ingenting förrän det var dags att gå till magnetröntgen vid halv två. Då hade inte Lucas ätit sen 7, men han var lika go för det. Var som om han fattade att han inte fick äta ändå.
Strax innan vi gick fick han ett medel i rumpan som gjorde honom lite lullig. Kunde inte låta bli att skratta lite åt honom då, han såg verkligen helt borta ut. Sötnosen ^^
Fick vara med när han skulle sövas, då var inte gråten långt borta. När de sätter på honom masken o han försöker slita sig loss, det är hemskt att se. O sen, helt plötsligt slappnar han av i hela kroppen o försvinner bort. Höll honom i handen hela tiden o ville egentligen inte släppa, men precis efter han somnat var vi tvugna att gå ut.
Vi gick då ner på stan för att äta, blev McDonalds. När vi kom tillbaka till sjukhuset satte vi oss nere i stora hallen o väntade på att dom skulle ringa. Hann inte sitta mer än 5 min sen fick vi gå upp till uppvaket. Vaknade ca en kvart efter att vi kommit upp så då fick han välling, som slank ner väldigt fort.
Han blev snabbt sig själv igen så då fick vi komma ner på avdelningen till vårt rum, då är klockan runt halv fem.
Sitter på rummet hela kvällen, tittar på tv o äter lite gott. Lucas kom inte till ro förrän runt elva, en tand som spökat. Den tittade förresten upp idag, så nu har han två tänder där nere :)
Jag hade lite svårt att somna också, för att jag låg o glodde på en kamera i taket o funderade på om den var igång. Men till slut så kopplade jag bort den o somnade.
Lucas vaknade två gånger under natten, när han vaknade tredje gången vid halv åtta gick vi upp o åt frukost.
Sen blev det att vänta på kirurgen som skulle komma vid halv 10. Men han dök inte upp förrän halv 11. Vi skulle alltså träffa den kirurgen som opererade Lucas sist för han skulle kolla hur allt gått o om ärret såg fint ut o så.
O allt gick bra, som väntat :)
Därefter fick vi skrivas ut från avdelningen o gick o åt på patienthotellet innan vi åkte hem.
Stannade till vid EKO-hallen på vägen hem o handlade lite skit.
Var hemma vid fyra, så sen dess har vi tagit det lugnt, tittat på tv o busat lite.
Nu blir det en dryg väntan på att dom ska ringa o berätta för oss vad det är för fel, och om det behöver åtgärdas.
Hoppas på det bästa, som vanligt.
Såå, det var allt jag hade att dela med mig av för idag.
Gonatt.
Gallblåsan borta
Så mamma skjutsade hem mig idag för hon hade haft Lucas över natten, o han har förresten blivit av med sina stygn nu, såret på magen är jättefint, syns knappt alls.
Fick en stor bukett blommor av Emanuel när han kom hem, verkligen inte väntat :)
O nu har jag kollat igenom lite som jag missat när jag varit borta. Har ju fått en ny kusin också kan jag tillägga, lilla Julius, 2925 gram o 51 cm, en liten sötsak ^^ Ska hälsa på dom så fort jag blivit bättre.
Nu ska jag lägga mig en stund innan middagen blir serverad ;)
Ha de bra!
Puss o Kram
Åter till akuten
Emanuel fick ta vägningen med Lucas idag för då låg jag fortfarande kvar på akuten. Men det gick jättebra, han ökar :D
Stygnen på höger sida togs bort idag, blev förvånad över hur stort ärr han fick på halsen, trodde bara dom gjort ett litet hål :/ På måndag ska vi dit igen o ta bort stygnen på andra sidan också.
Nu ska jag se "Vem kan slå Filip o Fredrik" :)
Sov gott!
Puss o Kram
Fortsättning på våra problem
Lucas var som vanligt när jag kom, ingen märkte att han var dålig över huvudtaget. Kom fortfarande lite blod när han bajsade men inte alls samma mängder som dagen innan. Han hade varit på röntgen innan jag kom. Äta fick han fortfarande inte göra utan fick vätska genom dropp istället. Satt hos honom hela kvällen innan vi gick till Patienthotellet för att försöka sova lite. Konstigt nog sov jag bra hela natten.
På onsdagsmorgonen skulle han på ultraljud, dom hittade ingenting avvikande, o såg fortfarande ingen cysta heller som dom sett när han låg i magen.
Någon timme efter ultraljudet fick vi besked om att dom trodde att det var något som heter Meckels, en liten grej som sitter kvar på tarmen sen födseln så det bestämdes att han skulle upp på operation vid två. Dom skulle bara göra ett litet blindtarmssnitt och gå in o plocka bort det som inte skulle vara där, dessutom ta bort blindtarmen eftersom det ärret symboliserar att blindtarmen är borta.
Jag följde med in när han skulle sövas, höll tårarna tillbaka när jag märkte att han somnade, sen följde en sköterka med mig ut. Emanuel o jag gick o åt så länge, dom sa att det skulle ta som högst tre timmar, sen skulle kirurgen komma ner och prata med oss efteråt. Så när klockan var halv sex gick vi till avdelningen o väntade för vi trodde hon skulle komma när som helst. Tiden gick o oron blev värre för varje minut, Emanuel sa att något hade gått snett men jag försökte hela tiden tänka positivt, som hade säkert bara glömt o säga till. Vid sju kom äntligen kirurgen o man märkte på henne direkt att det inte gått som dom trodde. Vi satte oss ner och hon började förklara att Lucas tunntarm var missbildad, det hade legat en extra tunntarm precis bredvid som delade blodkärl med den riktiga tunntarmen, ca 50 cm lång. På denna satt även den omtalade cystan. Så dom hade tagit bort hela den extra tunntarmen o en halvmeter av den riktiga, och cystan såklart. Normalt har bebisar ca 1½ meter tunntarm, men Lucas har bara 1 meter kvar. Så det kunde ta tid innan kroppen ställde in sig på förändringen. Han skulle därför få en CVK(Central Ven Kateter, går in via halsen in till en större ven och vidare ut på bröstet) som han skulle få extra näring igenom för han skulle inte kunna ta upp lika mycket genom maten han fick. Hon sa att den skulle kunna behövas i upp till 2 år. Han låg alltså kvar på operation fortfarande för att dom skulle sätta dit den. Jag bröt ihop så fort kirurgen gått, både Emanuel o jag satt o grät i säkert en timme innan vi gick ut o tog lite luft. Ringde våra föräldrar o berättade hur operationen hade gått, kändes lite bättre när man fått prata av sig lite, men när man la på bröt man ihop igen. Runt halv nio gick vi tillbaka för vi trodde det skulle va klart, men inte. En sköterska följde oss upp till Barn-IVA där vi kunde sitta i ett uppehållsrum o vänta. Först klockan tio kom en läkare o pratade med oss, ännu mer dåliga nyheter. Han hade misslyckats med att sätta dit CVK:n, på något vis hade den hamnat fel så Lucas fick ner blod i lungan, så dom blev tvungna att sätta ett drän. Sammanlagt fick dom ut 88 ml blod, men dränet kunde plockas bort dagen efter. Med tanke på att det var så sent bestämde dom sig för att försöka på nytt dagen efter.
Vi stannade kvar en stund hos Lucas, han sov så gott fortfarande.
På torsdagmorgonen gjorde dom ett nytt försök på andra sidan, o det lyckades, så nu hade han en liten slang på bröstet. Såg lite läskigt ut tyckte vi. Låg på uppvaket större delen av dagen, o där satt även vi vid hans sida hela tiden. Fick inte börja äta än.
På fredagen fick han börja smått med 20 ml, o det gick bra, men han tyckte vi var lite snåla :P
Maten ökades på efter hand, o han började bajsa lite igen. Läkarna var förvånade över att han hämtade sig så snabbt o sa att han kanske inte ens kommer behöva någon näring.
Han fortsatte äta på bra o bajset började bli normalt, men han var fortfarande lite trött o svag efter allt. På lördagen åkte Emanuel hem en runda, o mamma överraskade mig när jag va på väg till Lucas efter frukosten :) Nu började han bli sig själv lite igen, äntligen fick man se honom le ^^ Men han var ändå inte riktigt pigg. Mamma åkte hem efter lunch o då var Emanuel tillbaka.
Vi fick ett rum på avdelningen på lördag-eftermiddagen o fick ta in Lucas där o sköta allt själva igen, han skulle äta var tredje timme o man var tvungen att skriva upp hur mycket han åt, blöjorna skulle vägas eftersom han fortfarande fick lite dropp. Kände sig så elak när man väckte honom så fort det var dags för mat, men han behövde ju det. För varje dag blev läkarna allt mer förvånade hur snabbt man kunde öka maten o hur pigg han var. På måndagen kom Emanuels mamma o 2 av hans systrar ner o hälsade på, kul med lite besök :) Vi fick gå ut med Lucas i vagnen så vi gick o åt på Burger King o gick en runda i en leksaksaffär. Dom åkte hem igen runt fem.
På tisdagen fick vi veta att dom inte tyckte att CVK:n behövdes längre, utan skulle han behöva näring kunde han få det i maten eftersom han åt så bra. O vi skulle få åka hem på onsdagen (igår). Blev lite irriterad över att dom ens satte dit CVK:n, han kommer ha fem små ärr bara efter den. Men var glad att vi skulle få åka hem, eller iallafall till sjukhuset hemma i Karlskrona. Så han sövdes ner igen, vi gick o åt o efter en timme var det klart. Så vi fick komma upp på uppvaket igen, han piggnade till efter en timme o fick komma ner till avdelningen. På onsdagen var vi jättelättade, satt o väntade på att läkarna skulle gå rond o prata med oss en sista gång. Ska på återbesök om 2-4 veckor igen. Innan vi åkte fick Lucas en liten rymdgubbe som minne av att han varit där. Var framme i Karlskrona runt tre, åkte direkt till sjukhuset och fick träffa läkaren som ska ha hand om honom en tid framöver. Han vägdes o mättes o så fick vi frågan om vi ville va kvar eller åka hem. Men han fattade ju att vi ville hem, så imorgon ska vi dit o väga honom igen. Han måste äta minst 800 ml per dag, brukar inte vara några problem. Men vi får väcka honom på natten fortfarande. Vikten ligger på 6200 nu, innan vi kom ner till Lund vägde han 6600 o det dom opererat bort uppskattades till ca 200 gram. Hoppas han börjar lägga på sig snart igen, annars kommer han få extra näring i maten.
Nu väntar bara nästa problem, hans lilla rygg. Får se om det var något allvarligt. Känns iallafall jobbigt, problemen tar aldrig slut.
Men nu är vi iallafall hemma o Lucas är pigg och glad. Det var nog allt jag hade att dela med mig av för idag.
Ha en mysig kväll.
Puss o Kram
Äntligen hemma
Återbesöket på kirurgen slutade med att jag blev inlagd. Hade inte ont när jag kom dit på morgonen men framåt eftermiddagen började smärtan komma igen. Skickades på ultraljud där de såg att jag hade en del gallstenar, senare visade det sig att en gallsten fastnat i gallgången. Så det var den som orsakade smärtan. Vid sex på kvällen hade jag så ont att jag grät o ingen läkare kom, då hade vi väntat sen två på att det skulle hända något. Lucas blev hungrig så jag skulle amma, men det ville inte komma något, antagligen för att jag spände mig. Så till slut blev han galen o Emanuel fick springa o be personalen fixa lite mat, så dom sprang iväg o hämtade på barnavdelningen. Tur att dom kunde ställa upp när det gällde honom iallafall.
Runt åtta bestämdes det att jag skulle läggas in, så Emanuel o Lucas åkte hem. Tack o lov fick jag eget rum, annars var de flesta 4-salar. Hade inte ätit något på hela dan o fick inte äta något sen heller för det bestämdes också att jag skulle fasta. Fick äntligen lite smärtstillande, genom en spruta i magen. Tog en kvart så var smärtan helt borta och jag blev dötrött, men bestämde mig att jag skulle hålla mig vaken tills jag fått in en telefon o ringt Emanuel o mamma.
Följande dagar hände egentligen ingenting, de tog en massa blodprov osv. På torsdag eftermiddag fick jag börja dricka lite smått o på fredagen fick jag börja äta, men bara flytande. Fick i mig sopporna jag fick men mådde riktigt illa, bara flytande mat är verkligen ingen höjdare. Fick besök varje dag av Emanuel o Lucas, o under helgen var mamma, pappa o John och hälsade på också. Fick sprutor var 5-6:e timme för att slippa smärtan, riktigt skönt var det när det släppte o man blev helt avslappnad i hela kroppen.
På måndagen skulle Emanuel o Lucas till barnavdelningen för utvärdering efter röntgen vi tog för ett tag sen, visade sig att han hade fel på 4 ryggkotor, så vi skulle få tid till magnetröntgen i Lund om ca en månad. När de var klara där kom de upp till mig innan det var dags för min "operation". Där bajsade han ett stort lass och jag tyckte det såg ut som det var en massa blod i det, men det tyckte inte Emanuel, han trodde det var katrinplommonen. Fick honom till slut att gå tillbaka till barn o fråga. En stund senare ringde han o sa att Lucas skulle bli inlagd, så det var alltså blod. Detta var en halvtimme innan jag skulle iväg, o jag var redan jättenervös så det blev ju absolut inte bättre nu. Ringde mamma o bröt ihop innan dom kom o hämtade mig.
När jag kom ner sprutade dom nåt äckligt bedövningsmedel i halsen på mig, kändes som man fick en klump som inte gick att svälja. Fick lägga mig ner o fick smärtstillande genom nålen på handen. Fick sedan lugnande och en bitring att bita runt. Vaknade vid tre av att Emanuel o hans pappa kom in i mitt rum, minns ingenting av "operationen" men det hade tydligen gått bra. Dom hade fått bort stenen som fastnat i gallgången.
Lucas var på röntgen just då o jag kände bara att jag ville gå till honom med en gång, men jag var fortfarande lite groggy. De gick efter en liten stund igen o då kom mamma till mig. Fick äntligen äta vanlig mat igen o det gick bra. När jag ätit fick jag veta att jag var tvungen att flytta in i en 4-sal, skulle bara bli över natten iofs men jag tyckte ändå inte om det. Sen kom Emanuel med en läkare som förklarade lite vilka teorier dom hade angående Lucas o att han skulle skickas ner till Lund. Följde med ner till intensiven för att säga hejdå o pussa om honom innan ambulanstransporten kom. När dom gick iväg med honom kom tårarna igen, varför ska allt hända oss, o just nu när jag också var dålig!
Emanuel o hans pappa åkte ner senare på kvällen så att han skulle slippa vara själv, jag fick ju inte skrivas ut förrän dagen därpå. Mamma stannade hos mig till halv tio den kvällen, vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Fick en insomningstablett så att jag skulle kunna sova lite under natten, o öronproppar för tanterna som låg i samma sal snarkade ganska rejält :P
På tisdagen åt jag en ordentlig frukost o bara väntade på att dom skulle säga att jag fick åka hem. Fick vänta tills efter ronden, läkaren som "opererat" kom o kollade hur jag mådde o förklarade för mig vad dom hade gjort o hur det hade gått. Han hade tydligen pratat med mig efteråt men jag minns inte det heller. Är uppsatt på väntelista för att operera bort gallblåsan nu.
Han tyckte att jag kunde bli utskriven eftersom jag mådde så pass bra. Ringde mamma o sa att hon kunde komma o hämta mig när hon hade tid, fick hjälp av personalen att lösa en tågbiljett som betalades av sjukhuset.
Hann vara hemma en timme innan tåget gick, blev lite stressigt med dusch o packande men jag hann iallafall.
Var nere i Lund vid tre, Emanuel o hans pappa kom ner till tåget o hämtade mig.
Resten skriver jag imorrn, nu är det läggdags för min del.
Gonatt!
Akuten
Så imorse vid 7 åkte vi till akuten för jag orkade verkligen inte mer, fick ta lite blodprov o urinprov. Hade minskat värde av vita blodkroppar, annars var det inget särskilt, förutom att dom såg att jag ätit dåligt också.
Läkaren misstänker att jag har magkatarr. Blev hemskickad igen, o fick utskrivet starkare värktabletter som jag inte får amma av, orkar inte ha ont så jag valde bort amningen så länge jag äter dom. Försökt äta, o det har än så länge gått bra, skulle jag börja spy igen så skulle jag komma in så går dom ner i magen o kollar. Annars blir det återbesök imorrn förmiddag för nya prover. Just nu känner jag mig bara trött och yr, men inte mycket värk, så inatt får jag väl iallafall sova.
Emanuel har alltså varit hemma från jobbet idag för att hjälpa mig med Lucas, hade inte klarat av att köra själv innan. Får se hur det blir imorrn, hoppas han är hemma med mig då också.
Hoppas dom kommer fram till något imorrn.
Ha det bra, skriver igen när jag orkar.
Puss o Kram
Inte ännu ett fel!?
Vad har vi gjort för att förtjäna detta?
Då blir det säkert en runda ner till Lund igen även om han inte har nåt fel på tarmen. Bara för att göra magnetröntgen för det kunde dom visst inte göra här.
Jag har ingen ork till sånt här! :´(
